Hej.

Jag heter Josefine och jag är... Ja, vad är jag egentligen? Jag är väl bara jag. Vet inte riktigt vilket fack jag ska placera mig i.

Men ska jag ändå kalla mig för något så kan vi väl säga bulimiker, fast kanske inte en extrem sådan. Inte utåt sett i alla fall. Då är jag väl en tjej som tränar och äter en del antar jag.. En såndär som försöker vara hälsosam. En såndär som gillar att kuta runt i skogen och hänga på gymmet.

Äh, jag vet inte hur andra ser på mig, men nu på senare tid har jag väl inte fått så många reaktioner utifrån i alla fall. Mamma skällde förvisso på mig härom veckan då hon tyckte jag tränar alldeles för mycket, och i påskas, när jag hade en riktig "rädd för att äta-period", fick jag ganska många bekymrade kommentarer från familjemedlemmar om hur smal jag var. Men annars så verkar det väl inte vara något speciellt med mig antar jag. Eller så misstänker folk men låtsas inte om det. Den känslan kan jag få ibland också.

Men i vilket fall så är det bara jag som känner av monstrena inom mig, och vet hur mycket de påverkar mig och tar över mitt liv. Ett monster som säger till mig att inte äta, ett annat som säger till mig att äta mängder, ett som säger till mig att springa en mil extra, ett som säger att hur jag än gör är det fel osv..

Fullt ut har jag aldrig vågat erkänna för någon, hur mycket de härjar inom mig och att DET är anledningen till att jag under året åkt fram och tillbaka från vårdcentralen p.g.a "oförklarlig" yrsel, att jag nära på gått in i väggen, måste äta SSRI osv. Hur vågar man öppna sig helt och hållet för någon, när det är så oändligt komplicerat och antagligen finns ännu mer ouppklarat bakom alltihop? Det är nog så svårt för mig själv att förstå, mycket enklare att bara säga "jaja", knöggla ihop pappret och sen försöka gräva ner det så långt under marken som möjligt och glömma.

Men tillbaka kommer det alltid på något sätt och kanske är det meningen att jag aldrig ska glömma det förflutna. Och det vill jag kanske inte heller, men det vore ju skönt att kunna leva med det på ett "skönt" sätt. Så skönt som det kan bl i alla fall.

I den här bloggen tänkte jag skriva av mig om det som händer i livet, och ha den som en slags terapi för att kunna hitta någon form av meningsfullhet.. Typ. Vi får väl se hur mycket jag kommer att skriva i den, men jag hoppas det ska bli en del inlägg i alla fall. Även om ingen annan läser så är det en bra grej för mig själv, dels för att jag får skriva av mig men också läsa om det som händer mig själv. Jag glömmer lätt bort det nu för tiden tyvärr.

Och det är inte så konstigt antar jag, när större delen av hjärnan är upptagen med att räkna på dagens mat och träning, morgondagens, helgens osv. Mycket annat drunknar i det..

Ja, detta får bli allt jag skriver i mitt första inlägg. Kanske borde jag berätta mer om mig själv men jag är så förbannat trött just nu och ska upp och jobba imorgon. Det får väl komma mer med tiden. 

Godnatt!