Om mig: Jag är en ganska tankspridd (eller kanske tankfull?) person som tycker om att skratta, gråta, äta, dansa fult framför spegeln till skön musik, dagdrömma, sola ansiktet i parken, sjunga när ingen hör och... Jaja, en massa saker helt enkelt. Vad jag inte gillar är att frysa, titta på bollsport (de flesta i alla fall), gå i inredningsbutiker, hammra, spika m.m samt krig och annat elände som de flesta i världen känner agg mot. 

Jag bor ensam i en lägenhet i en medelstor svensk stad och jobbar inom kontor/administrationsområdet. Efter studenten så har jag bott lite här och där i landet (och utanför), pluggat på olika högskolor men aldrig avslutat någon utbildning så nu är jag tillbaka i min hemstad där jag jobbar som sagt. På min fritid skriver jag en del (på olika saker), umgås (med mig själv eller nära o kära), tränar (främst jogging) eller bara funderar.  

När jag skapade den här bloggen skrev jag främst om min hälsa i allmänhet och om min vardag med ätstörningsproblematik och tvångssyndrom. Efter ett längre uppehåll tänkte jag nu börja prova skriva lite igen, men istället fokusera mer på tankar och funderingar generellt än på min vikt och beteenden kring mat och träning - även om jag kommer fortsätta att skriva om det som jag upplever i min vardag också. 

Här nedan följer en lite äldre presentation från när jag startade bloggen:

"Jag längtar tillbaka till den dag, då jag vågade se mig själv i spegeln. Då jag såg mitt hår, mitt ansikte och mina bröst, och inte dubbelhakor, gäddhäng och valkar. Den dag då jag såg mitt skolfoto och var stolt över att jag hade fått former och var en av de större bland tjejerna. Då jag kände mig hemma i min egen kropp och inte lade all min lediga tid på att försöka göra om mig själv. Då livet bestod av annat än kaloriräkning, träning, mat och ångest. Den dagen innan jag visste för mycket.

Jag heter Josefine. Jag är en helt vanlig tjej på 22 år. Eller vanlig och vanlig, det beror nog på vem du frågar. Första gången du träffar mig kanske du inte lägger märke till något speciellt, men efter ett tag kanske du börjar undra vad det egentligen är med mig. Åtminstone är det den känsla jag får när jag lär känna folk. Att de undrar vad jag egentligen är för en. Och vissa av dem väljer att fly, andra att stanna.

Jag skulle nog beskriva mig som introvert. En introvert person som längtar efter att prata, men som kanske har fastnat lite väl mycket i sina egna tankar och idéer för att nå ut fullständigt. Eller för all del, för att andra ska nå mig. Jag har nog alltid varit lite sådan. Kanske var det därför som jag på "äldre dagar" skulle få problem med maten. Det som började med en oskyldig "kom i form inför beachen-bantning" och som sedan började växa till ett enda komplicerat snår av kalorier, dieter, godis/chips/kakor, träning, tvång, dåligt samvete osv osv.

Jag har inte vågat berätta för någon, inte fullt ut i alla fall. Visst vet de flesta jag känner om att jag från och till varit lite besatt av vikten och träning, men ingen vet vad som exakt har pågått i min hjärna - inte ens jag själv. Hur det egentligen fungerar och hur det, oavsett hur jag väger eller vad jag äter, egentligen påverkar mitt liv och min vardag. Hur jag ständigt går omkring och är rädd, inte bara för kalorier och misslyckade träningspass utan också för att ta i saker, tvätta mig, städa och att över huvud taget hälla upp vatten i ett glas.

Det ena leder till det andra och i den här bloggen tänkte jag skriva av mig om det som händer i mitt liv just nu, vad det nu är. Tvångstankar? Ätstörningar? Stress? Spelar roll. I vilket fall som en slags terapi för att jag ska få något annat än bara mina plågoandar att fokusera på. "Hitta mig själv" eller något sådant. Jag vet inte, men jag kände för att göra det och då är det ju lika bra att prova.

15 juni 2014"