Det bor en liten elak djävul i mitt huvud. Han hoppar fram ibland och är så förädisk då han kan ta alla möjliga olika skepnader. Han kan låtsas vara den snälla tanten som bara vill mig väl eller lura mig på något annat sätt. Vem vet om det även är han som är framme i mina bra stunder?

Men ibland när han kommer till mig är han sitt sanna jag, det vill säga elak. Han spottar på mig, säger att jag är värdelös, inte förtjänar att leva, att meningen är att jag ska bort då jag bara förstör för alla andra m.m Det värsta är väl att jag för det mesta tror på honom, åtminstone ju mer jag tänker på det/honom. Även om jag kan hålla honom borta för det mesta så är det ändå som att han ständigt går och lurar bakom något hörn och jag räds för när han ska hoppa fram och "gå till attack". 

Och så i fredags hände det. Jag hade känt på mig det ett tag och så kom han och körde sitt vanliga race. Sa saker som "Fan vad du är ful och äcklig, ser du inte hur de andra kollar på dig med avsmak, usch din värdelösa människa! Om inte du fanns skulle världen vara perfekt, det är du som är problemet i den. Bara du. Fyfan, vad du än gör så klarar du det inte". Tvingade in mig på toaletten för att slita av mig kläderna och riva mig på magen. "Kolla! Ser du hur äcklig din kropp är, vad har du gjort!? Sluta ät, du förtjänar det inte!". 

Det är konstigt, men efter en sådan här "attack" så vänder det oftast ganska snabbt igen. De där panikkänslorna liksom bara rinner av och jag kan "pusta ut". Det är väldigt läskigt hur det kan svänga så snabbt men så är det.

Så finns det perioder när det går flera veckor eller månader när allt är lugnt och tyst. Svårt att säga vad allt detta beror på men jag har väl mina teorier. Har nämnt det förut, och det gäller skam och dåligt samvete efter en sak som hände för flera år sedan och som jag nog inte bearbetat ordentligt. 

Jag känner att det nog är dags att prata om det med någon innan det går ännu längre, och det är ett stort steg att våga men jag måste väl göra det nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.     Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i ...

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att gör...

Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m. är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT...

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-   Ja, ibland ...

Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle...