Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle orsaka för en lång tid fram över, kanske resten av mitt liv (det vet jag ju än inte idag). Allt var ju endast positivt. Känslan av att ha lyckats med det som många kämpar med, all beröm, all uppmärksamhet och allt självförtroende som jag fick. Ändå förstod jag nog någonstans långt därinne att jag var ute på en farlig väg..

Egentligen började det redan ungefär ett halvår tidigare. Minns det så väl. Första gången som jag tyckte att jag var tjock. Idag vet jag varför jag kände så, men det är en annan historia. Huvudsaken är den där bomben som slog ner och känslan som jag aldrig känt förut kom. Känslan av att ha blivit fet. "Jag är tjock", sa jag när jag stod tillsammans med Johan i en klädbutik framför en spegel. "Ät mindre och rör lite mer på dig då". Ja, det skulle jag fan göra. Ner i vikt skulle jag, redan idag skulle jag börja.

Det gick väl sådär, tyckte jag då. Idag inser jag att det gick utmärkt. Jag gjorde ju precis som man ska göra, till en början åtminstone. Drog ner på tröstätandet om eftermiddagarna och kvällarna. Såg till att komma ut på en joggingtur då och då. Jag hade ingen våg hemma så jag kunde inte se att jag troligen faktiskt långsamt gick ner i vikt. Mina sämsta vanor hade jag ju gjort av med. Men jag trodde inte att det räckte. Jag läste så mycket jag kunde på nätet om viktnedgång och det verkade krävas så mycket mer än att ta bort några dåliga vanor. Antingen skulle det räknas kalorier, uteslutas fett, uteslutas kolhydrater eller tränas extremt osv. Jag satte upp enorma krav då jag på fullt allvar trodde att man behövde cykla fyra timmar och springa i två för att förbränna bort en enda liten måltid. Såklart klarade jag inte det (det gör ingen) och gång på gång tyckte jag att jag misslyckats.

Men så kom den där dagen i april, då jag avslutade min kurs på högskolan och skulle vara ledig under en tid framöver. Till sommaren hade jag ordnat ett sommarjobb och på hösten skulle jag börja plugga på heltid på ett program, så nu hade jag all tid i världen att ägna åt... Viktnedgång. För jag var fortfarande övertygad om att jag var tjock, fast både vågen och måttbandet visade att jag inte var i närheten. Jag tog några helkroppsbilder som jag skulle ha och jämföra med efter när jag nått min målvikt, vad den nu var.

Exakt hur jag åt och tränade från och med den dagen behöver jag inte gå in på, kan ju bara säga att det blev mer och mer galet. Men jag var övertygad om motsatsen. Trodde på fullt allvar att ju mindre mat och mer motion, desto hälsosammare. Inte bara enligt mig själv, utan det tyckte väl alla? Även vårdpersonal och så. Så jag körde all in.

Omgivningen såg bara viktnedgången, inte hur jag gjorde för att nå den. Komplimang efter komplimang. "Så fin du har blivit", "Du har fått mycket mindre bak", "Jag är verkligen imponerad, Josefine!", "Du är mycket finare nu!" är några av de jag minns. Och ingen menade väl något illa, än så länge såg jag ju ut att må bra och få allt bättre kondition.

Det var bara en person som inte var riktigt lika positiv. Mamma. Hon förstod ganska snabbt vad som höll på att hända och började förhöra mig gång på gång om hur mycket jag hade ätit. De andra gick ofta in och försvarade mig dock, och jag försäkrade alla om att jag hade koll på vad jag gjorde. Men en dag då mamma av misstag råkat se min knappt existerande lunch efter ett träningspass och skällt ut mig efter noter, började jag undra om det här var så bra verkligen.

Men kicken av att tappa kilo efter kilo vägde tyngre än tankarna på rätt och fel just då. Det var allt som jag längtade efter, att få gå ner ännu mer i vikt. När vågen började att stå stilla funderade jag på hur jag skulle kunna få igång minskningen igen. Jag var ju långt ifrån färdig, trots att allt fler verkade börja tycka att jag kanske skulle ta det lite lugnt nu. Från att ha tyckt att jag varit "så fin" började de tyckas bli mer ängsligare.

De komplimanger som jag fått satt fast i huvudet på mig och istället för att glädjas åt dem började de nu att kännas pressande. Om jag hade blivit så fin nu, hur hemsk hade jag inte då sett ut innan? Jag fick till varje pris inte komma tillbaka dit, då skulle ju alla bli besvikna på mig! Minns hur maten blev allt mer skräckfylld och träningen ett ont måste. Åt jag en pizza eller missade ett träningspass var jag övertygad om att jag skulle vakna upp i min "gamla" kropp dagen efter. Sommarens trevliga grillfester blev mest en kamp att undvika så mycket mat som möjligt och ibland kunde jag till och med springa från bordet och väga mig.

Livet började allt mer handla om att hålla koll på maten och träningen, i princip all vaken tid ägnade jag åt det. Mitt enda mål var att leva upp till den smala person som jag nu visat att jag var. Minns kvällspromenaden som jag tog någon dryg vecka innan jag skulle flytta hemifrån och börja studera. Hur skulle det här gå? Skulle jag klara av livet som student utan att bli tjock? Jag planerade troligen mer om framtida mat- och träningsrutiner, än vad jag gjorde för själva flytten..

Det jag skrivit ovan kallar jag för "frälsningsfasen" i min ätstörning. Jag tror det börjar så här för många, med en viktnedgång som upplevs positiv och man "blir frälst". Kanske kan de flesta hantera frälsningen och sedan stanna vid en balanserad livsstil, medan det för andra istället förvandlas till en press och mynnar ut i en ätstörning.

Än idag när jag ser folk på t.ex Facebook som lyckligt visar upp sin viktnedgång kan jag inte låta bli att undra. Kommer den här personen klara av att hantera det eller kommer den, som jag, att fastna i ett destruktivt beteende som inte nödvändigtvis behöver synas. Av den anledningen kommenterar jag aldrig människors viktnedgång längre, oavsett om den medicinskt sätt varit "nödvändig" eller inte. Man vet aldrig om kommentarerna "hamnar rätt" eller inte.

Nästa fas som jag kommer skriva om någon gång, handlar om vägen till det bulimiska beteendet. Det stora kaoset av starkt kontrollbehov blandat med kicken av att ge upp. Ångesten som följer och skapar kontroll igen. Den onda cirkeln av hopplöshet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.     Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i ...

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att gör...

Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m. är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT...

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-   Ja, ibland ...

Tänk vad ett litet avbrott från vardagen kan göra för skillnad för ens humör. I torsdags reste jag till staden en bit bort för att träffa teatergruppen, och vilken energikick jag kände efteråt. Lite som att en stor kedja stramat åt kroppen under en l...