Usch, vad ska man säga om den här dagen mer än att jag varit totalt slut. Mer än på länge.

Vanligtvis brukar måndagar vara den dag då jag har mest energi på veckan, men så var det inte idag. Till en början kändes det som måndagar brukar, jag var rätt pigg och hade mycket ork, fram tills någon gång strax efter lunch. Då kom plötsligt yrseln och tröttheten som ett slag och jag kunde knappt stå upp. 

Troligen hade jag grubblat för mycket, jobbat på i ett för högt tempo och försökt planera en massa saker som jag skulle göra efter jobbet så att det skulle bli en "effektiv dag". 

Nu när jag skrev det så slog det mig, ännu en gång, vad stressen ofta beror på. Hos mig och hos många andra. Den där känslan av att tiden inte räcker till, eller att man kanske har en massa tid men inte vet vad man ska göra av den. Det sistnämnda förekommer särskilt ofta hos mig i alla fall. Jag tror jag är rädd för tiden, rädd för att slösa bort den. Tyvärr gör det ju det svårt för mig att koppla av, eftersom det känns som att jag slösar tid då. Samtidigt som det känns som att den tid jag har inte skulle räcka till att göra allt som jag "borde".

Jag tror att många av mina tvångs- och ätstörningsbeteenden helt enkelt har varit och är en flykt för att slippa tänka på vad jag "borde" göra. Ett sätt att ta kontroll över något, när man inte kan kontrollera allt som rör sig i huvudet. Det är ju åtminstone det som de säger att ätstörningar och liknande problem ofta beror på och kan tänka mig att det stämmer i många fall.

Efter jobbet handlade jag och gick sedan hem och slumrade en stund. Uj vad skönt det var. I sömnen hörde jag hur telefonen ringde men jag antog att det inte var något viktigt och fortsatte sova. Såklart visade det sig sen vara Nicke och att detta varit en av hans få stunder som han kan höras på.. Men ja, vi skulle kanske försöka hitta ett tillfälle imorgon också så.

Fick kämpa för att inte fastna i sängen resten av kvällen, som sedan har ägnats åt fotbad, laga getostlax, slöande vid datorn och att gå runt lite på gården och ta tråkiga foton.

Nu ska det bli för jäkla skönt att krypa till sängs igen, har längtat hela dagen efter den stunden. 

Gonatt.

Vad ska man göra när huvudet är totalt fullpackat? När det känns ungefär som att det springer runt ett helt boskap där inne som inte får plats och försöker förgäves att stånga sig ut. När det finns så mycket tankar som man bara skulle vilja knuffa bort men inte kan släppa.

Jag vet inte ens vad det är exakt som jag tänker på eller oroar mig över. Kanske ska försöka reda ut det på något sätt..

Okej, om jag nu är riktigt ärlig mot mig själv - var skulle jag helst vilja vara nu?

...

Svaret är nog att jag skulle vilja vara ifrån den här hjärnan med "kunskap" som jag önskar att jag inte hade. Jag skulle vilja vara befriad, kanske dock inte helt (för det skulle nog inte heller vara så bra), från orostankar om vad som är rätt och fel, varför världen ser ut som den gör och vad jag ska göra för att duga.

Klart jag vill ha drömmar eller mål i livet. Något att sträva efter, men inte på det sättet att det känns som att jag vad jag än gjorde inte skulle räcka till. Jag vill, som när jag var yngre, ha drömmar men samtidigt inte känna någon press över att de måste uppfyllas på ett perfekt sätt.

Jag vill våga lita på mig själv igen, vill våga att kunna avfärda andras idéer och åsikter som jag tycker är konstiga istället för att vara rädd för att jag är den som har fel. Hur mycket jag än känner i hjärtat att jag inte har det.  

Vill njuta till hundra procent av livet och inte oroa mig över vad som komma skall, men hur fan gör man? Eller, helt och hållet går det nog inte. Klart alla känner sig oroliga och nojiga över framtiden ibland, men man ska väl inte behöva göra det så pass mycket att det tar över hela ens liv?

Nej, självklart inte. Tror det är dags att ringa terapeuten igen. Målet blir att få det gjort den här veckan.