Tänk vad ett litet avbrott från vardagen kan göra för skillnad för ens humör. I torsdags reste jag till staden en bit bort för att träffa teatergruppen, och vilken energikick jag kände efteråt. Lite som att en stor kedja stramat åt kroppen under en längre tid och nu plötsligt lossnat. Även under fredagen varade känslan och för första gången på hela veckan slapp jag ha den där djävulen bankandes i huvudet.

I onsdags, eller om det nu var i torsdags, ringde telefonen och visade hemligt nummer. Vanligtvis brukar jag inte svara på det, men nu gjorde jag det ändå av någon anledning. Det visade sig vara från psykmottagningen, till vilken jag stått i kö runt ett halvår, och kvinnan i luren frågade om jag fortfarande var intresserad av KBT. Tur att hon inte ringde under en av mina bra dagar, för då hade jag antagligen sagt nej. I mina bra perioder glömmer jag ofta bort perioderna av ångest, som ju trots allt fortfarande enligt mig kommer alldeles för ofta.

Så om lite mer än två veckor ska jag dit på mitt första samtal, som förhoppningsvis leder någon vart. 

Idag är det lördag och som vanligt har jag varit hemma hos mina föräldrar och käkat och sådär. Anki och Bea var också där och den sistnämnda lagade en jättegod trerätters. Var lite skeptisk först då hon är vegetarian (och jag köttoman) men blev verkligen positivt överraskad. 

Annars har jag känt mig väldigt stressad under dagen, på det sättet att någonting känns fel men man inte riktigt vet vad det är. Har funderat mycket fram och tillbaka, promenerat och försökt reda ut det som rör sig inuti min hjärna. Men har bara varit ett virrvarr av tankar.

Tillslut kom jag fram till att det nog är dags att bryta vardagsmönstret på något sätt för att få dagarna lite roligare och mindre stressfyllda. Jag har förstått att jag är en människa som gillar att leva efter olika mönster och scheman, och jag har nog alltid varit lite så. Skillnaden nu från förr är väl att jag inte var så "fast" i mina rutiner, utan när jag tröttnade på dem så bytte jag automatiskt medan jag nu ofta försöker tvinga mig själv att fortsätta i samma spår för att "komma i balans".

Jag funderade på det där med balans under min skogspromenad idag. Hur balanserat ska egentligen livet vara? Vad är balans och varför verkar allt i dagens samhälle handla om att komma i balans? Kanske på gått och på ont. 

För hur möjligt är det egentligen att, år efter år, ligga i perfekt balans genom livet? Där allt bara rullar på smidigt och enkelt och man aldrig bara får stampa i marken och skrika att man vill ge upp. Där man aldrig får råka göra fel eller ha lite för roligt. 

Det känns som att man idag är så himla rädd för att göra fel. Öppnar man en vanlig dags- eller kvällsblaska (nämner inga exempel) handlar ofta rubrikerna om vad man ska undvika och akta sig för och då menar jag inte stora grejer som att simma med hajar eller gå nära en sprutande vulkan, utan allt som man kan råka ut för i vardagen. "Så undviker du muffinsmagen", "Så undviker du pinsamma situationer på jobbet", "Så undviker du acne". 

Egentligen är det väl inget fel med att försöka undvika vissa saker, men alla rubriker överallt får det att verka så livsfarligt på något sätt. I alla fall kan jag känna så ibland - att jag bara ser faror var jag än går och ständigt ska försöka förbättra saker. Och då inte för min egen skull utan för rubrikernas - ungefär som att de är riktiga personer som ser mig och som jag måste göra nöjda. För den sakens skull funderar jag ofta på att ta en paus från medier så mycket som möjligt, för att undvika alla budskap som flödar. Men som mycket annat har ju surfandet på mobilen dessvärre en viss beroendeframkallande förmåga.

"Världen kan inte ha skapats så här vacker, för att meningen endast skulle vara att endast kritisera sig själv och fokusera på alla fel som man gör". Någonting överromantiskt i den stilen tänkte jag på när jag tittade ut över landskapet och i naturen idag (sen var nog verkligheten vackrare än bilderna nedan, men ändå).

Bäbä tyckte gräset utanför hagen var godare än det innanför. När jag gick närmare för att klappa blev gräset innanför dock genast mycket intressantare.

Börjar sakna Nicke, som är iväg på jobb fortfarande. Tror han ska komma hem i början av nästa vecka. Har inte hört något från honom på flera dagar. Svarar inte på mina sms gör han inte, så tankarna börjar genast snurra om varför. Orkar han inte? Har han tröttnat på mig? Träffat någon annan och tycker det enklaste är att bara strunta i mig? Eller har bara hans mobil gått sönder? 

Omöjligt att veta. Lite smått konstigt förhållande har vi. På ett sätt skönt att vi inte sitter fast i varandra och ständigt måste veta vad den andre gör, men ibland kan det bli lite frustrerande också. Som i sådana här lägen..

Jaja. Nu ska nog jag och min övermätta men ganska belåtna mage släpa oss till sängen om vi orkar. Imorgon blir det förhoppningsvis till att hitta på något kul med Bea och i övrigt en avkopplande söndag om jag får önska. 

Gonatt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.     Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i ...

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att gör...

Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m. är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT...

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-   Ja, ibland ...

Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle...