Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT:n skulle fokusera på tvånget, så anser jag att de ofrivilliga tankarna om mat, träning, kroppen osv också kan klassas som ett slags tvångstankar. Därför förbereder jag redan nu lite stolpar över vad jag vill få hjälp med av terapin.

1. Hur ska jag hantera de ofrivilliga tankarna och känslorna av skam och "orenhet" när det gäller maten? Hur ska jag få bort den där otäcka tjockkänslan jag kan få bara av att titta eller tänka på mat?

2. Hur ska jag hantera skulden och stressen jag känner över att inte äta hundra procent rätt eller hälsosamt? Och rädslan över att jag varit för stillasittande under en dag?

3. Hur ska jag undvika att åter igen hamna i jakten på viktnedgång, extrem träning osv? Ibland känns tanken på att hoppa på en ny diet eller att ändra träningsprogram så himla lockande.

Det är väl dessa grundfrågor jag kommer på just nu. Kanske blir terapeuten arg när hon märker att jag mer har ätstörningsproblem än OCD som hon förberett sig på, men då får det väl vara så. En del av svaren på frågorna finns säkert redan i mitt huvud, men jag längtar efter att få prata om dem med någon. Mer än vad jag gör om mitt tvångssyndrom, det kan jag likagärna prata om med de jag känner eftersom jag inte skäms så mycket över det. Men matproblemen.. fan att det ska vara så svårt att prata om.

Har länge märkt att det är när jag länge varit ensam som allt blir som svårast. Då finns liksom all tid i världen till att fokusera på att ha kontroll över så mycket som möjligt. 

Samtidigt vet jag att jag är en person som faktiskt har ett behov av att vara ensam ibland, både på gott och på ont. Ensamheten är min bästa vän och värsta fiende, brukar jag säga. Ensamheten ger mig tid att filosofera, dagdrömma, bara tänka eller göra galna saker som ingen ser, haha. Samtidigt som kontrollbehovet ökar, och när jag under en längre tid varit ensam kan jag tycka att andra "förstör" min kontroll.

Alla är vi ju olika och de flesta har egenskaper som kan ställa till det för oss eller andra. Jag har genom åren mer och mer börjat acceptera att jag kanske är lite udda, och försöker inte ständigt att låtsas vara någon jag inte är när jag träffar nya människor. Mina dåliga egenskaper kan jag för det mesta också acceptera, men det finns ju en gräns. De får inte ta över mitt liv.

Vädret har varit strålande skönt idag, och äntligen har jag därmed kunnat gå ut och sätta mig på min favoritbänk i parken. Värmde så härligt över hela kroppen, hoppas på att kunna gå dit imorgon igen men någonting säger mig att det kommer bli regn. 

Annars är det inte mycket mer än kärleksbekymmer, grubblande och småstress som pågår i mitt liv just nu. Får se till att försöka hugga tag i någon innan jag blir ensam ännu längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.     Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i ...

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att gör...

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-   Ja, ibland ...

Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle...

Tänk vad ett litet avbrott från vardagen kan göra för skillnad för ens humör. I torsdags reste jag till staden en bit bort för att träffa teatergruppen, och vilken energikick jag kände efteråt. Lite som att en stor kedja stramat åt kroppen under en l...