När vi inte längre måste kämpa för att överleva, kämpar vi istället för att leva. Livet känns ganska meningslöst när man försöker hitta dess mening, för den frågan är ofta omöjlig. Kanske är det därför som man ofta istället försöker hitta meningen i något annat och det kan vara något som blir bra, eller något som visar sig inte bli så bra.

De orden får inleda mitt första inlägg efter flera månaders uppehåll. När jag skrev dem för ett par veckor sedan tänkte jag på hur komplicerat samhället blivit. Ett samhälle som egentligen borde vara så enkelt, för generellt har vi det ju så bra, men som istället tycks bli svårare och svårare än vad det skulle behöva vara.

Jag tänker på hur alla som man ser kämpa och kämpa, åsidosätta sina intressen för att passa in - allt för att slutligen bryta samman. På hur självmorden tycks krypa längre och längre ner i åldrarna.

Tänker på mig själv, som fram till för ett par år sedan för det mesta varit en självständig tjej som struntade i vad andra tyckte - men som bara helt plötsligt en dag drogs med i jakten på det perfekta livet. Inte bara den perfekta kroppen, utan även det perfekta sättet att vara, leva och prestera på. Kravlistan växte och växte och trots att jag utåt sett verkade så glad, duktig och full av energi så slutade allting med antidepressiv medicin och en utmattad kropp. 

Än idag är livet lite av en virvelvind och jag får ständigt passa mig för stressmonstret. Jag lär mig hitta nya vägar och sätt att tänka på även om det kan vara svårt ibland. 

Med oro ser jag hur många som drabbas av stressen och prestationsångestens klor och funderar på vad det egentligen är som händer. Är det bara någon slags förvandling eller ny tidsepok vi går in i och som vi inte hunnit vänja oss vid än, eller håller vi rent av på att slita ihjäl oss själva?

Jag vet inte. Men jag tänkte i alla fall fortsätta att skriva i den här bloggen om mina funderingar kring bl.a saker som detta, eller bara skriva av mig om vad som händer i mitt liv rent allmänt. 

Hur ofta är dock en annan fråga.