För första gången den här veckan vaknade jag pigg och avslappnad, med känslan av att ha sovit tillräckligt. Eller ja, inte först. Pappa ringde vid 10-tiden och frågade var jag höll hus, då han fått för sig att jag skulle sova hos dem. Efter att halvsovandes svarat att jag fått skjuts hem igår kväll somnade jag om i åtminstone en timme till.

Trodde inte att jag skulle känna för att springa idag, men kände mig faktiskt sugen. Allright en lugn runda då, tänkte jag och gav mig ut i det ganska soliga vädret. Tanken var att springa ett varv i 5 km-spåret plus ett varv på 2,5:an. Väl ute kändes det dock så skönt att jag beslöt mig att ta två varv på 5:an istället. Hade så mycket tankar att rensa, och det kändes toppen att göra det medan jag sprang. Lättare att tänka på något sätt. En sådan typ av löptur kunde jag uppskatta redan innan ÄS. Lugnt och harmoniskt flygandes fram på skogsstigen, med ben lätta som fjädrar.

Men en bit in på andra varvet kom tvångstankarna. ”Nu kan du ju lika gärna springa tre varv, så tar du igen det som du missade igår. Tänk på all midsommarmat, på 15 km bränner du bort mer av den än på 10. Du har ju länge velat springa ett 15 km-pass, ska du inte passa på nu när du ändå är så pigg? När du springer så långsamt som du gör nu borde du kompensera med att springa längre. En mil duger inte” och blablabla. Som alltid när en tvångstanke kommer upp fick jag försöka bena ut över hur jag skulle göra, om jag ska följa den eller inte. Jag skulle orka tre varv, men ville jag verkligen? Var det särskilt smart då jag dessutom antagligen skulle sätta press på mig själv genom att även i framtiden känna mig tvungen att springa 1,5 mil varje helg.

Jag bestämde mig till slut för att gå emot tvångstanken. Syrran skulle komma hem till stan någon gång på eftermiddagen och hon kanske ville hitta på något och försökt att ringa medan jag var ute? Och jag missar hellre 5 km än tid med min syster.

De där 5 kilometrarna ville inte släppa mig dock. Väl hemma ringde jag mamma och fick reda på att Jenna (min syster alltså) inte skulle komma förrän senare och då tyckte tvångstankarna att jag kunde gå ut och springa 5 km på en gång. Men jag sa nej till dem eftersom jag kände mig hungrig och gick för att laga gröt istället. Hade sett fram emot en portion med jordnötssmör som under gårdagen.

Men plötsligt högg det till i magen och jag började kallsvettas och må illa. Trodde till en början att det berodde på hunger men känslan blev snabbt värre. Kände mig febrig och frusen och plötsligt kändes det där jordnötssmöret oöverkomligt. Tog dock med grötkastrullen till sängen med några äppelbitar, kvarg och kanel i samt en kopp te för att försöka få i mig lite åtminstone. Tänkte att det kanske skulle bli bättre då, men efter två tuggor kändes det omöjligt att äta mer.

Jag har kräkfobi, varför jag verkligen hatar att må illa och nästan får dödsångest av det. Lade mig ner med ansiktet i kudden och försökte slappna av medan jag masserade magen för att försöka få det att lossna lite. Tvångstankarna började skälla på mig, vilket inte direkt fick magen att göra mindre ont. ”Hade du sprungit 5 km till hade din mage mått bra nu. Det du behöver göra nu är att se till att få de där kilometrarna avklarade!”.

Blev arg och tänkte ”Men snälla herr tvångstanke, menar du på fullt allvar att jag ska gå ut och springa nu när jag skakar i hela kroppen och inte ens kan stå utan att det känns som att jag ska spy. Nu får du faktiskt ge dig. Min kropp ber inte om annat än värme och vila nu och då litar jag på att det är det den behöver, oavsett vad du tycker.”

 Till slut somnade jag och när jag vaknade efter någon timme hade det tack och lov helt gått över och jag kunde med lätthet slicka i mig gröten. Kanske åt något olämpligt igår. Fyllekäket (grillskivan som jag åt när jag kom hem) kanske inte stektes ordentligt eller något. Eller så var det för att jag sprungit utan att dricka tillräckligt av vatten innan, just den där känslan av att kallsvettas har jag känt förut när det har hänt. Eller kanske berodde det på stress, jag vet inte. Men inte tror jag att det berodde på att jag sprang 5 km för lite. Hatar att jag ska vara så besatt av siffror.

Jaja. Senare blev jag i alla fall sugen på choklad. Mörk choklad. Inte såndär sliskig ljus. Bestämde mig därför för att göra ett slags LCHF-chokladbollar att ha som lördagsgodis på kvällen. När jag väl dock smakat av smeten kände jag mig sugen på vanliga, sådana med socker och havre i, och gjorde därför en sats sådana också. Totalt blev det väl över 300 gram bollar som jag stoppade i mig under resten av dagen/kvällen.

Kvällen blev i alla fall trevlig. Åkte hem till mina föräldrar och började med att ta en lång promenad i skogen. Tänkte väldigt mycket. Bland annat på det som Emma och jag pratade om igår, om varför saker och ting har blivit som det har blivit.

Det är underligt hur saker som händer i livet, kan växa och utvecklas till något helt annat. Jag kan se det som en kedja, en tidslinje, med något som började som något och som sedan resulterade i att jag fick ätstörningar. Inte på en dag, utan under en lång process. Ätstörningen kom inte på en gång som en förkylning, utan har utvecklats långsamt utifrån flera saker. Den stora grunden känner jag mig ganska säker på nu, och det är den som är den svåraste att komma över. Den svåraste att prata om och att över huvud taget tänka på. Jag förstår att den antagligen legat som en sten inom mig under en lång tid, och som jag inte förstått vad den är. Kanske är det dags att jag vågar berätta mer om den stenen för någon.

Det var något vidrigt som jag gjorde för ett par år sedan. Något riktigt hemskt som sedan plågat mitt samvete. Men istället för att tänka på eller prata om det har jag försökt att fly från det. På olika sätt. Försökt att begrava och förtränga det. Men istället har det samlats inom mig som en stor hård klump bakom en tjock vägg som är svår att skära upp. Det dåliga samvetet har fått mig att inte kunna släppa tvångstankarna. Jag, som gjort något så hemskt, förtjänar inte att må bra. Jag förtjänar inte att leva som en vanlig människa utan ska ta mitt straff och plågas av detta resten av mitt liv.

Men på ett sätt vill jag ju inte se det så. Jag tänker att det kanske finns ett sätt att ställa saker och ting till rätta, även om det som jag gjort aldrig kan bli ogjort. Det finns ju inget som jag kan ändra på, och det är det som gör det så svårt. Hur ska jag kunna gå vidare? Jag vet inte. På ett sätt känner jag att jag kan förlåta mig själv, men kanske vore det ändå bra att bara få tala om allt för någon. Hela sanningen.

När jag tänkt färdigt och samtalat med mig själv så stannade jag en stund och bara tittade ut på landskapet från landsvägen i sommarkvällen. Det var så vackert att det på något sätt gjorde ont, och jag njöt av att under en stund få känna ett sting av lycka i bröstet. Även om jag inte kan lita på att den lyckan ska vara särskilt länge. Även om jag vet att jag snart kommer att få en jobbig tid igen med… vad det nu är.

När jag kom hem igen hade Jenna och hennes sambo Karl anlänt, och det vankades grillat. Innan maten hade jag och Jenna en liten pratstund, främst om gårdagens händelse med min kompis Sara – det att hon skrev och ville bryta med mig. Jag och Sara har varit bästisar ända sedan sexårsverksamheten och visst har det varit knackigt mellan oss på sistone, men det kändes ändå som ett lite väl hastigt beslut. Dock mår hon inte bra och har inte gjort på länge. Hon har förändrats och jag har tyvärr, i mitt eget mående, inte riktigt vetat hur jag känner för henne eller orkat ställa upp riktigt lika mycket som jag kanske borde. Jag har längtat efter att få prata med någon, men jag får inte riktigt det intrycket av att hon är intresserad av att lyssna eller över huvud taget av hur jag mår. När jag försöker berätta går hon oftast ganska snart över till att prata om sig själv, och det känns inte riktigt som en.. bra vänskap. När jag själv mår bra och känner mig tillräckligt stark för att orka hjälpa henne går det väl an, men nu så.. Ja, jag vet inte. Det har blivit så konstigt alltihop.

Efter maten ville Jenna ut och springa en runda, och jag kände hur tvångstanken vaknade till liv och öppnade munnen för att säga något. Men jag hann säga nej före. Jag har faktiskt redan sprungit idag en gång, och nu känner jag mig sådär lagom utvilad och lugn i kroppen och ska inte förstöra det genom att ge mig ut igen. Jenna kan gå ut, men jag ska inte följa med. Dessutom hade nog mamma blivit arg.

Efter all choklad fick jag dock lite ångest och tjockkänslor, magen spände ut sig och jag blev sådär rastlös i kroppen och bullarna ville att jag skulle ut och promenera igen för att förbränna lite. Som tur var föreslog Jenna att vi skulle sätta oss och spela något spel, jag, mamma och hon medan pappa och Karl tittade på fotbollen, så då fick jag något annat att tänka på. Blev en mysig stund i köket med lite olika spel och varmt te.

Imorgon ska vi troligen göra en utflykt någonstans och fika, innan Jenna och Karl åker tillbaka till deras stad. Blir förhoppningsvis trevligt.

Nu ska jag kanske sitta och titta på lite roliga youtubeklipp innan jag somnar. Längtar faktiskt efter att få sova, var så himla skönt inatt.

Jaja. Snipp, snapp, snut, så var lördan slut. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.     Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i ...

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att gör...

Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m. är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT...

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-   Ja, ibland ...

Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle...