Det här skulle bli en ganska vanlig och tråkig söndag, men riktigt så blev det inte. Sitter här nu och mer färdig än jag känt mig på länge.

Kände ingen lust till att jogga något av mina gamla spår i skogen idag, utan ville göra något lite annorlunda för en gångs skull. Gav mig därför ut på en "jogging utan mål" där jag endast hade med mig klocka men ingen typ av distansmätare eller något sådant. Bestämde mig bara för att springa dit benen ville helt enkelt. En timme max.

Funderade på vad som skulle kunna hända under turen. Skulle jag kanske möta någon jag kände? Se några vackra vår/sommartecken? Skulle jag hitta några nya vägar eller delar av staden som jag inte sett förut? Jag anade inte hur rätt jag hade..

Allt var skönt och gick bra enda tills jag närmade mig hemmet. Av någon anledning får jag för mig att vika in på en landsväg som jag tror ska gå snabbare och sedan är cirkusen igång. En väg blir till en annan och snart har jag kommit så pass långt att det inte känns som någon mening att vända om och försöka hitta tillbaka. Lika bra att fortsätta att följa vägen framåt, någon gång måste jag ju komma till något ställe som jag känner igen mig på.

I två timmar orkar jag jogga innan jag stannar och går. Två timmar blir tre, som blir fyra.. Jag bara går och går och går, vägen tycks aldrig ta slut. Regnet piskar mot min tunna jacka som endast har en t-shirt under, och trots den somriga grönskan är väl temperaturen inte mer än runt tio grader. 

När jag till slut når en större bilväg avslöjar en skylt att jag är över en mil ifrån staden. Great. Jag överväger ett tag att försöka lifta, men helt plötsligt får min utslitna och stelfrusna kropp en adrenalinkick och bestämmer sig för att powerwalka längs vägrenen hela vägen till målet. 

Jag gråter, är förbannad över att jag aldrig tycks komma fram och att bilarna bara susar förbi och skvätter vatten i ansiktet på mig. Marken börjar gunga och jag är stundtals helt säker på att jag ska kollapsa. Försöker motivera mig själv med att tänka på hur stark och duktig jag är och att jag kommer kunna skratta åt det efteråt. Men just då känns det ganska lönlöst.

Slutligen når jag stadsdelen cirka 2-3 km ifrån min och funderar på hur jag ska navigera mig därifrån. Väljer en väg som jag tror är rätt. När det efter ett tag visar sig vara fel brister allt. Benen viker sig och jag vill nästan kräkas. Jag står mitt i en folksamling utanför en idrottplats där det pågår någon tävling och ingen tycks se mig. Jag lyckas stappla mig efter en man och med svag röst ropa "ursäkta? ursäkta?", för att be honom om någon slags hjälp men han bara tittar på mig som om jag vore det värsta han sett och försvinner snabbt in i klubbhuset.

Jag lyckas hitta en toalett. Händerna och armarna är knappt rörbara så jag kan inte låsa efter mig, men lyckas sätta på varmvattnet och tina upp mig lite samtidigt som jag gråter förtvivlat. Hur ska jag kunna ta mig härifrån? 

Till slut hittar jag en kvinna som inte verkar upptagen, hon lånar ut sin mobil och hjälper mig slå numret hem till mamma och pappa - det enda numret jag kan i huvudet. Tack och lov är pappa hemma och lovar att åka och hämta mig med en gång. Tydligen har de försökt få tag på mig i flera timmar och varit oroliga då de visste att jag skulle ut och springa.

Synen av pappas bil och att få sätta mig i den fick mig att totalt bryta ihop av lättnad. Bara skakade och grät. Att frysa är nog den värsta känslan jag vet (med vissa undantag då). Väl hemma blev det ilfart till badkaret där det tog några minuter innan jag blev mig själv igen.

Puh. Inte kul, men så här efteråt är jag ändå imponerad av vad man kan klara av. Hungrig, törstig, stelfrusen och utmattad. Ingen aning om var jag är men ändå fortsätter på något sätt kroppen att utnyttja alla krafter som finns, trots att man när man känner efter ordentligt är helt slut. Så här i efterhand när jag sitter i min varma pyjamas undrar jag hur fan jag orkade, haha.

Trodde jag inte skulle orka annat än att sova efter mitt lilla äventyr, men efter att ha fått i mig käk piggnade jag faktiskt till och rengjorde lägenheten lite. Kändes skönt då det var ett tag sen sist.

Kvällen avslutades tillsammans med Honom med stort H. Vi lagade god mat och hade filmskväll (skräck) med lite godis och mys.

Ja, det var denna söndag och långhelg det. Två mindre roliga händelser. Dagens vilsegång men värst var ändå pappas olycka i fredags. Men som jag nämnt förut får det ju ändå en att känna sig mer tacksam över de lugna och "normala" stunderna, typ i alla fall.

Imorgon är det tillbaka till jobb och så får jag väl hoppas på att jag blir fri från en massa överraskningar, för ett tag framåt i alla fall. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Försöker att leva dag för dag. Bara för att jag lyckades igår, behöver jag inte förvänta mig samma sak idag. Imorgon finns ju också och om inte det, så dagen där på.     Vad jag än gör, blir det kanske fel i en ände. Men i så fall också rätt i ...

Semester är härliga tider, men också jobbiga ibland för en grubblare och stundtals perfektionist som jag. Vad ska man göra av all den lediga tid som man nu äntligen har? Hur ska man göra för att inte slösa bort dem? Borde jag inte nu passa på att gör...

Om ett par veckor, när jag förhoppningsvis sitter framför terapeuten tänker jag inte låtsas som att tvångstankarna om droppande kranar, olåsta dörrar, ej avstängda spisplattor m.m. är mitt största problem. Även om vi på telefon kom överens om att KBT...

Kärleken, kärleken.. Ibland förstår jag mig inte på honom. Vem är han? Vad är jag för honom? Ljuger han för mig eller är allt bara ett sammanträffande..? Och varför säger jag inget utan står bara tyst och låtsas som ingenting!!? -.-   Ja, ibland ...

Många minnen dyker upp hos mig så här års, konstiga minnen. För det var nämligen vid den här tiden för fyra år sedan som allting började att triggas igång. Fast det visste jag inte då. Jag förstod inte vilket helvete det som jag gett mig in på skulle...