Detta inlägg hade kunnat handla om en trevlig dag i min gamla studentstad med fina bilder på staden, mat m.m Men det känns ganska meningslöst. Det enda som jag kommer förknippa den här dagen med är den chock jag drabbades av i slutet av den.

Chocken då jag trodde att jag mist min älskade pappa, att jag aldrig skulle få se honom igen. Orolig har man varit många gånger för nära och kära då de till exempel varit onåbara under ett par timmar, men den här gången var jag nästan helt säker. På att min älskade pappa var död.

Telefonsamtalet från mamma kom när vi just kommit hem efter en hel dags aktiviteter och satt oss för att återhämta oss en stund i Jennas vardagsrum. Ankis mobil ringer och snabbt förstår vi att något har hänt. Man kan höra mammas förtvivlade röst och Anki tar sig för ögonen och säger "nej, nej, nej".

Av någon anledning förstår jag redan nu att det är pappa som det handlar om, och sekundrarna innan Anki säger "är han på sjukhuset nu?" (då man ju åtminstone förstår att han är vid liv) är jag helt säker på att han inte finns längre. Den känslan är så underlig. Jag börjar inte skrika eller gråta men det är som att kroppen liksom bara sjunker till botten och tappar all kraft. Jag har känt liknande när jag hört om bekanta som förlorat sina nära, och liksom föreställt mig att det är den här känslan man får, men nu när jag känner den själv så drabbar den mig med tusen gånger större kraft.

Minutrarna som följer är hemska. Jag går inte in på några detaljer om vad för typ av olycka det handlar om, då möjligheten finns att det kommer bli en allmänt omtalad händelse (åtminstone lokalt), men anledningen till att mamma ringer är i alla fall att pappa ringt och berättat om olyckan men att han nu inte går att nå. Vi ringer och smsar, men inget svar. Ingen vet var han är, om han är på sjukhus eller om han...

Ovissheten gör mig helt handlingsförlamad. Någon frågar om jag vill ha ett glas vatten men det känns oöverkomligt. Allt jag kan göra är att vänta på besked. Hela kroppen skakar. 

När pappa till slut lyckas smsa att han är på sjukhuset blir man något lättad men ändå inte helt. Han är åtminstone vid medvetande, men tänk så har han någon typ av skada som inte syns än? Det har man ju hört om folk som drabbas av inre skador som inte visar sig förrän efter flera timmar och då är det försent. 

De andra tycks kunna pusta ut ganska snart över att han nu är i säkerhet. Men för mig är det liksom förrän nu som den största chocken kommer. Jag skakar i hela kroppen, fryser och mår illa. Har nästan ont. Vill bara bryta ihop och gråta men kroppen har bestämt sig för att hålla ut en stund till.

Vi tar en promenad och de andra lyckas prata om annat, även om de såklart fortfarande är lite skärrade, men jag känner mig som i en bubbla. Yr, kall och varm på samma gång. Vi sätter oss på ett ställe för att äta och jag försöker lugna mig med ett glas vin, men nja..

Anki och jag lämnar staden ganska snart efter maten och när vi kommer hem föreslår hon att vi ska åka förbi akuten och se om han är kvar där. Jag tvekar då jag inte riktigt vet om jag klarar mer men känner samtidigt att jag inte vill vara så egoistisk. 

Vi frågar efter honom och får veta att han är på röntgen men att de ska meddela när han är klar så att vi kan få komma in till honom. Vi sätter oss i väntrummet. Anki bläddrar i en tidning medan jag funderar på att hämta en mugg kaffe men är rädd för att jag kommer att svimma på vägen dit. 

Till slut hämtar en sköterska oss och synen av min pappa ligga i en säng helt blodig och smått förvirrad är inte rolig, men ändå var det nog längesedan jag blev så glad över att se honom. Jag nästan springer fram. Sköterskan ser att jag är på väg att svimma av allt blod men jag försäkrar henne om att det inte är någon fara, även fast jag känner hur benen riktigt skakar under mig. 

Jag får i uppgift att gå ut och ringa Jenna för att förklara läget, och efter det samtalet ramlar jag nästan när jag reser mig. Så jag bestämmer mig för att sitta ute i väntrummet en stund.

Ja, det blev en lång kväll igår och jag har nog inte riktigt hunnit återhämta mig ännu. Oron har inte försvunnit helt och jag har fortfarande inte riktigt kunnat ta in hur nära det var och att min pappa verkligen har haft änglavakt. Jag tror att det här kommer att påverka mig och de övriga i familjen framöver på något sätt, men vet inte riktigt hur än. 

När jag inatt steg in i hallen till min lägenhet fick jag för första gången en chans att bara sjunka ihop och låta den där paniken komma ut. Efter det hetsåt jag för första gången på länge, en massa godis och en bit fläskkarré med bea, då det kändes som att jag skulle svimma annars. Ångesten efteråt högg mig under ett par minuter och jag äcklades av mig själv som kunde äta efter allt som hade hänt.

Men sedan vände jag på tankarna. Under flera timmar hade jag kämpat för att hålla mig i schack, både fysiskt och mentalt. När chocken sedan släppte var känslan av utmattning nog värre än efter en halvmara i en öken, vad är det egentligen som är så fel med att man känner sig hungrig och kastar sig över mat? Så nej, jag tänker inte gå omkring och ha dåligt samvete över detta. Känns dessutom jävligt oviktigt efter allt som hänt.

Trodde inte jag skulle kunna sova inatt men vaknade vid 10-tiden med kläderna på och med sminket utsmetat i ansiktet. Än så länge har jag inte kunnat göra mycket mer idag än att skriva av mig här, och vet inte riktigt hur mycket jag orkar göra heller. Känner mig ganska svag. Vill att Han med stort H ska höra av sig och fråga hur jag mår, men han är väl upptagen.. Vädret ser ganska varmt och skönt ut men jag känner liksom ingen lust till att gå ut.

Åh, kanske ska man bara dra för gardinerna och försöka sova en stund till. 

Vaknar upp med spända käkar och ett huvud som avslöjar att jag gnisslat tänder i natt. Jag är trött och vill somna om men kroppen är liksom inställd på att fly. 

Har drömt mardrömmar om jobbet. Var en riktigt hektisk dag igår och hjärnan är kvar där fortfarande. Nu när jag är ledig vet jag inte vad jag ska göra, vila går ju inte. Jag har ingenting planerat. Ingenting. Men något måste jag ju göra. Vill på ett sätt ut och ta frisk luft, och på ett sätt bara ligga kvar i sängen.

Borde jag gå ut och springa? Nej, jag tränade igår och har inte lust idag. Försök inte lura mig till att jag har det. Jag kan mig själv vid det här laget. Jag är stressad samtidigt som jag inte har något att göra. Något måste jag göra, något som är fritt från prestation och tvång. 

Kommer att tänka på orienteringskartan som jag fick av en bekant härom dagen. En pågående tävling där man ska hitta så många kontroller som man kan och sedan ha chansen att vinna "vad det nu var". Ja, det ska jag såklart göra. Orientera. Var längesedan jag orienterade och då får jag en chans att komma ut från lägenheten samtidigt som jag kan röra mig i den takt jag vill.

Äter min frukost, dricker mitt kaffe och ger mig iväg. Det är varmare än vad det såg ut att vara och solen känns riktigt skön. Jag vandrar mot skogen, där jag letar och hittar kontroller i flera timmar samtidigt som jag funderar och reflekterar. Då och då slår ångesten till mig och en gång är jag på väg att hantera den genom att strunta i kartan och kompassen och löpa i spåret istället. Men nej. Min kropp är trött och vill gå. Mitt huvud vill läsa kartan och titta på naturen.

Monstret i mitt huvud som säger att jag är lat som inte springer blir allt lättare att sparka iväg. Han kan stå där och skrika ibland men jag har lärt mig att det inte hjälper att lyda hohom. Och ju mer jag ignorerar honom, desto mer tröttnar han. Det gäller allt. När han säger åt mig att tvätta händerna en extra gång, gå ut på gatan och kolla så att den där stenen jag klev på inte i själva verket var en bomb, kolla i garderoben så att det inte finns någon risk för brand där osv. 

Länge är jag ute i skogen som sagt, innan jag går tillbaka hemåt. När jag närmar mig ser jag Honom. Han är på väg in genom porten och jag funderar på om jag ska ropa eller inte. Till slut gör jag det och småspringer ifatt Honom. Blir förvånad när jag märker att jag rodnar när Han får syn på mig. Genom sina solglasögon. 

Vi har ju ändå varit tillsammans i flera månader nu, åtminstone säger vi att vi har det, varför rodnar jag? Det värsta är att han ser det. "Har du varit ute och sprungit eller, du är jätteröd i ansiktet!". "Ehrm nej jag bara..". Fan. 

Han har lite bråttom så vi bestämmer att vi ska höras senare. Jag hinner gå in, ta ett varmt bad och lägga mig för att vila på sängen en stund innan han ringer mig. Han och sonen ska till lekparken och han undrar om jag vill med.

Sitter och bygger lite på ett sandslott i lådan och känner mig nästan lite utanför bland alla föräldrarna, en del av dem troligen yngre än mig, och barnen. Märker att de har en viss "lekparksjargong" eller vad man nu ska kalla det och som jag inte riktigt lärt känna än. En pojke frågar vem jag är mamma åt och när jag svarar "ingen" undrar han vad jag gör där. 

Kände en stark längtan över att själv få sitta i sandlådan med min lilla bebis. Skälla när denne skvätter sand. Skratta uppmuntrande när denne åker rutschkana. Samtidigt som jag känner en oro över att den dagen aldrig kommer. Det finns så många saker som skulle kunna ställa till det på vägen men jag antar att det inte är något som jag ska tänka på nu utan bara låta det bli som det blir.

Så mycket mer roligt hände inte den här dagen. Jag är lika trött nu som jag var imorse men tvivlar på att jag kommer kunna somna inom en rimlig tid. Imorgon ska jag åka till en av mina gamla studentstäder och hälsa på syster. Blir troligen en heldag med diverse aktiviteter, bl.a museum kanske. Hoppas vädret håller sig på en någorlunda nivå.

När vi inte längre måste kämpa för att överleva, kämpar vi istället för att leva. Livet känns ganska meningslöst när man försöker hitta dess mening, för den frågan är ofta omöjlig. Kanske är det därför som man ofta istället försöker hitta meningen i något annat och det kan vara något som blir bra, eller något som visar sig inte bli så bra.

De orden får inleda mitt första inlägg efter flera månaders uppehåll. När jag skrev dem för ett par veckor sedan tänkte jag på hur komplicerat samhället blivit. Ett samhälle som egentligen borde vara så enkelt, för generellt har vi det ju så bra, men som istället tycks bli svårare och svårare än vad det skulle behöva vara.

Jag tänker på hur alla som man ser kämpa och kämpa, åsidosätta sina intressen för att passa in - allt för att slutligen bryta samman. På hur självmorden tycks krypa längre och längre ner i åldrarna.

Tänker på mig själv, som fram till för ett par år sedan för det mesta varit en självständig tjej som struntade i vad andra tyckte - men som bara helt plötsligt en dag drogs med i jakten på det perfekta livet. Inte bara den perfekta kroppen, utan även det perfekta sättet att vara, leva och prestera på. Kravlistan växte och växte och trots att jag utåt sett verkade så glad, duktig och full av energi så slutade allting med antidepressiv medicin och en utmattad kropp. 

Än idag är livet lite av en virvelvind och jag får ständigt passa mig för stressmonstret. Jag lär mig hitta nya vägar och sätt att tänka på även om det kan vara svårt ibland. 

Med oro ser jag hur många som drabbas av stressen och prestationsångestens klor och funderar på vad det egentligen är som händer. Är det bara någon slags förvandling eller ny tidsepok vi går in i och som vi inte hunnit vänja oss vid än, eller håller vi rent av på att slita ihjäl oss själva?

Jag vet inte. Men jag tänkte i alla fall fortsätta att skriva i den här bloggen om mina funderingar kring bl.a saker som detta, eller bara skriva av mig om vad som händer i mitt liv rent allmänt. 

Hur ofta är dock en annan fråga.

Jag är så rädd för att gå upp i vikt. Tror att jag själv innerst inne egentligen blir mindre och mindre rädd för var dag som går, men är så svårt när alla runt okring ständigt ska kommentera. 

Vet inte hur många kommentarer jag fått om min kropp på sistone. Positiva, mindre positiva och nånstans däremellan. Båda mina systrar vet hur mycket problem jag haft med maten under de senaste åren. Ändå ska de tjata om vikt hela tiden.

Under förra helgen hälsade jag på Bea och jag vet inte hur många gånger som hon stod och ojade sig över sin "stora" mage och jämförde sig med mig som är så "smal och fin". I fredags sov Jenna över hos mig och kommenterade min "smala, fina midja" medan hon stod framför helkroppsspegeln och klämde besvärat på sig.

"Om jag blir fri från mitt tvång så kommer jag troligen att gå upp i vikt, så snälla - säg inte att jag är smal nu eftersom jag bara kommer att känna mig fet senare då", sa jag till båda och då skämdes de nog lite. Men jag vill verkligen inte höra en massa om hur min kropp ser ut, i alla fall inte viktrelaterade saker. Vill inte bli sedd som en vikt, som om det är det enda som är intressant med mig. Som en dramaserie som man följer med spänning. Jag är mer än så. 

Önskar jag kunde skriva här lite oftare. Har varit så uppe i varv med saker på sistone, vet inte vad det är jag gjort som tagit sån tid egentligen. Men har i alla fall haft svårt att bara sätta mig ner och koppla av på kvällarna. Och när jag väl gjort det har jag varit så slut att jag inte haft energi till att skriva, haha..

Nu är väl i alla fall hösten här, även om det är en ganska varm period just nu. Jag gillar den här delen av hösten, början liksom. Får så mycket minnen. Från när man var barn och en ny termin började. Inte bara för skolan utan också för alla eftermiddags/kvällsaktiviteter. Kör, teater, stall, orientering...

När man på helgerna gick ut i skogen och såg träden bli allt gulare/rödare. Den där doften av blöt höstskog. När man plockade blåbär och bakade paj på när man kom hem. Kantarellerna i farmors kök. Hur kvällarna blev allt mörkare och regnigare, men desto ljusare och varmare blev det inomhus. 

Ja, hösten är inte alls så dum egentligen och vips så är ju julen snart här också. Därefter kommer alla de där tråkiga månaderna, men det ska vi inte tänka på nu.

Den här helgen har vi i alla fall varit nere i Småland på kräftskiva hos släktingar. Jenna sov som sagt över hos mig på fredagen, och på lördagen åkte vi ner dit tillsammans med mamma och pappa. Blev en riktigt trevlig tillställning. Både egenfångade och köpta kräftor. Har tidigare inte riktigt fattat hur man äter kräftor, men nu lärde jag mig att göra mer på rätt sätt och då blev det riktigt gott!

Har, under den mesta av tiden, känt mig väldigt glad och avkopplad. Tyckt att det varit riktigt trevligt att få umgås med människor. Kanske för att jag under veckorna är så isolerad i min lilla lägenhet (eller så liten är den väl inte iofs) och på jobbet mest sitter ensam inne på ett kontor. Vet att jag borde försöka komma ut och träffa folk oftare, men är så svårt när man.. Äh, jag vet inte.

Nu på söndagen åkte vi i alla fall hem igen och jag är tillbaka i min lya och borde varit i säng för längesen. Bäst jag försöker ta mig dit så fort som möjligt. Imorgon börjar en ny arbetsvecka med stressiga vardagar och gud vet allt. Men kanske överlever jag även denna.

Nattikatti.

Här har jag inte skrivit på ett tag. Ibland har jag varit för trött för det och ibland har jag mått för bra, haha..

Ungefär en månad har gått och vad har hänt sedan dess? Jag har jobbat som vanligt, kommit iväg till psykiatriern, blivit utsatt för ett överfall (skriver om det i ett annat inlägg) osv. Framför allt har jag funderat mycket. Fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Funderat över livet, på vad som är viktigt och på vad som egentligen är bäst för mig. På hur jag ska kunna gå vidare. Hur jag än gör känns det ju fel på något sätt och som att jag sviker hela världen. Som att det skulle vara bäst om jag bara.. Försvann. Alternativt levde ett så perfekt liv som möjligt utåt sett, så att hela världen tog efter mig och alla blev glada och lyckliga.

Från psykiatriern fick jag med mig några papper att fylla i som garanterat kommer visa att jag har OCD - tvångssyndrom. Kanske kommer jag få förklarat att jag har någon typ av ätstörningar också, jag berättade om min rädsla över att gå upp i vikt, mitt tvångsmässiga tränande och min försvunna mens. Han frågade hur mycket jag vägde och jag svarade lite undvikande att jag inte visste (trodde ju att jag hade gått upp en massa efter Mallorcaveckan).

Men såklart hade han en våg på rummet vilken han hänvisade mig till. Han gjorde en beräkning på mitt BMI och frågade mig om jag trodde det var bra. "Nja, det är väl lite på gränsen" sa jag. Han höll med och tyckte jag åtminstone kunde väga 3 kg mer, vilket väl känns ok.

Jag fick som sagt var några papper att fylla i, han dubblade dosen på min medicin och sedan vet jag inte vad som kommer hända. Ska dit igen på fredag så får väl se då.

Mest ut av allt skulle jag bara vilja prata med någon. Finns så mycket ouppklarat som ligger och trycker i huvudet och som jag skulle vilja spotta ut på någon. Skulle även vilja ha stöd och verktyg föt att kunna besegra de där elaka tankarna inom mig.

Har försökt att ringa beteendevetaren på min vårdcentral men inte blivit uppringd än. Snart har det gått en vecka så kommer nog inte att bli det, men avvaktar med att ringa igen tills jag varit hos psykiatriern. Kanske får jag en remiss till någon samtalsterapeut där.

Jag vet inte, men just nu känner jag bara attjag vill ta det lugnt. Har dragit ner på träningen och försöker att inte köra hårdare än vad jag känner att jag klarar av. Försöker slappna av mer på kvällarna och komma i säng tidigare (det går sådär).

Längtar efter att kunna koppla av och bara dkita i allt. Sluta att vara så rädd för allting hela tiden.

För den här oron som ständigt gnager i min kropp tar verkligen knäcken på mig.

Under de sista dagarna på Mallis skrev jag ingen dagbok, kanske för att inget speciellt hände eller för att jag inte fann någon ork/lust till det.

I alla fall så spenderades den sista tiden mest med solande, poolande, mat och ja.. Allt det vanliga. 

På torsdagen trodde jag att en katastrof hänt. Jag hade varit ute och sprungit och kommit tillbaka till hotellet då en ambulans körde förbi. Jag blir alltid lite orolig när jag ser ambulanser. Tanken på att den kan vara på väg till/med någon man känner slår mig och likaså gjorde den det nu. 

När jag gick upp och knackade på dörren till rummet öppnade mamma inte. Jag gick ner och kollade vid receptionen och det men där var hon inte heller. Klockan var nu över halv elva och det var då vi hade bestämt att vi skulle ses och äta frukost. Mamma är alltid noga med tiden.. Ambulansen jag såg förut åkte mot byns centrum, tänk om hon gått ner dit och...

Många tankar for förbi i huvudet. Jag letade både utanför och inom hotellområdet i ungefär en halvtimme innan mamma tillslut öppnade dörren till hotellrummet. Innan hon hann säga något förklarade jag utbristande hur mycket jag letat efter henne. Mamma i sin tur hade trott att det var jag som sprungit bort mig igen, så alltihop var ett missförstånd. Hon hade tydligen legat vid poolen hela tiden men gömd på något sätt, varför jag inte sett henne där. 

Lättnaden var i alla fall stor och antar att man varje gång någon "försvinner" sådär får sig en tankeställare. Att man aldrig kan ta någon för given, att man när som helst kan förlora någon. När man minst anar det.Tänker på de som försvinner och hittas olevande, alternativt inte hittas alls, på hur det måste kännas för deras anhöriga.

Men den här gången slutade i alla fall allting väl. Både mamma och jag "kom till rätta" och förhoppningsvis gör vi det även nästa gång, gången efter det osv. 

Jaja. Förutom småtjafs här och var så skulle jag sammanfatta Mallorcaresan som en bra vecka. Vädret var vackert varje dag, med klarblå himmel och strålande sol. Området var bra, det enda jobbiga var att inte så många kunde engelska. Men miljön är vacker och lite annorlunda mot vad jag sett på andra solsemesteröar. Lite "öppnare" på något sätt. 

Resan hem på fredagen gick problemfritt och pappa hämtade oss på flygplatsen. På kvällen avbröt jag för första gången på länge mitt i ett träningspass men det är en annan historia.

(Anteckningar från mobil)

En sak som är jobbig är allt prat om mat. Mat, mat, mat. Det är som att man tävlar i vem som har bäst förhållande till mat på olika sätt. Vem som vet mest om mat. Vem som kan äta mest och ändå vara smalast. Vem som kan äta minst och ändå bli fortast mätt. Vem som kan äta mest hälsosamt osv osv.

Även mamma och Bea har tjatat om maten otroligt mycket under tiden vi varit här. Varenda gång vi sitter på en restaurang så ska maten kommenteras på något sätt. "Oh gud vilken portion, hur ska du orka äta allt det där?" för att nämna ett exempel. "Hur ska du orka äta någonting ikväll?".

Det jobbiga är att de inte vet hur en såndär kommentar liksom stampar mig på tårna. De har uppenbarligen fortfarande ett normalt mättnadssystem, medan jag skulle kunnat ätit både min egen och deras mat och ändå orkat med en middag på kvällen. Tror jag i alla fall. Det är så det känns. Men troligen är det väl så att jag är mätt i magen men inte i hjärnan.

Idag har vi i alla fall gjort ett besök i Palma, trevligt men varmt!

Vi tog en taxi dit, tog ungefär 20 min, och när vi anländeblev Bea och jag först osams då jag sa att jag inte ville vara hennes privata fotograf under dagen - hon är en såndär som gillar att bli fotad på olika platser och lägga upp på instagram. Jaja, det löste sig sen.

Ett måste när man är i Palma är ju den stora katedralen, så vi började där. Eftersom jag är en "filminspelningsplats-nörd" så var det mesta jag tänkte på först Jönssonligan, men snart fann jag såklart mycket annat intressant där också. Jag faschineras mycket av gamla kristna målningar och andra föremål från förr. Och så miljön där inne, man kände sig riktigt liten! Det är helt otroligt att människor har lyckats bygga något så stort för flera hundra år sedan, utan maskiner och sådant. 

Efter katedralbesöket promenerade vi ner mot hamnen för att hitta ett ställe att äta lunch på. Efter mycket velande fram och tillbaka hamnade vi till slut på en pizzeria. Ingen av oss beställde dock pizza utan alla tog olika pastarätter. Jag valde en lasagne - en ganska stor med mycket ost på. Den hade säkert kunnat få en hundrakilos karl att storkna, men jag hade nog kunnat få i mig en till.

Bea stannade kvar i Palma under resten av dagen men jag orkade bara gå i några affärer innan jag kände att jag höll på att förtvina i värmen, så mamma och jag bestämde oss för att ta en taxi tillbaka ganska snart.

Resten av eftermiddagen tog jag det lugnt och höll mig nära hotellet hela tiden. Mestadels låg jag under parasollet och läste i min bok, löste korsord osv. På kvällen gick jag och mamma ut och åt på det vanliga stället. Jag "borde" inte ha varit hungrig efter lasagnen men jag beställde såklart in både förrätt och varmrätt. Champinjoner i vitlöksolja respektive grillad kyckling med pommes. Glömde säga att jag ville ha ris istället, börjar (otroligt nog) redan att tröttna lite på pommes haha. 

Mamma och jag satt ganska länge på restaurangen och pratade. Bl.a berättade hon om hur det var när hennes första barn föddes (vilket gick ganska dramatiskt till), Bea alltså. Jag tycker om att höra berättelser från när vi var små och allt som hände innan det. bland önskar jag att man kunde få se och uppleva det på något annat sätt än "bara" att titta på kort från den tiden. Göra en tidsresa typ, haha..

Innan vi gick och la oss satt vi i baren en stund på hotellet och för första gången på länge (någonsin) beställde jag in en läsk frivilligt. Jag har alltid ogillat allt som har med kolsyra att göra men nu ville jag plötsligt ha det. Tror det är att det där läskande ljudet när man häller upp det i glaset låter så himla gott, även om det kanske inte smakar lika bra enligt mig.

Ja, det var allt som hände den här dagen..

(anteckningar från mobil)

Alla på den här ön är smala. Typ alla tjejer/kvinnor man ser har 0 i fettprocent känns det som. Själv kommer jag gå upp minst tio kilo under den här veckan. Röven börjar redan kännas större och slappare. Synd att den dessutom har så ful form i övrigt. Typ fyrkantig. Kunde den åtminstone inte fått varit sådär sexigt rund?

Så här går ätstörningstankarna just nu och när jag läser dem igen så vill jag bara sucka. Vad är det för löjliga problem? Innerst inne skiter jag fullständigt i hur min röv ser ut så länge jag får må bra. Det är bara fru ÄS som tror att jorden går under om jag går upp några hekto.

Den här dagen har i alla fall varit lugn. Hetsvargarna har sovit hela tiden och ångesten åtminstone slumrat.

I matväg har hela dagen bestått av "förbjuden" mat i princip.

Till frukost vitt "farligt" bröd med ost och skinka samt såndär sötad youghurt. Till lunch tallrik med hamburgare, korv och pommes frites utan minsta lilla grönt. Till middag en förrätt med baconlindade dadlar (inte så onyttigt tycker den som äter paleo) och huvudrätt en stooor wienerschnitzel med strips. Frågade servitören om en annan sak på menyn som verkade intressant men fick höra att det var för mycket mat för mig. Han skulle bara veta hur mycket jag kan äta, haha. Men med tanke på schnitzelns storlek, som nästan till och med kunnat göra hetsvargarna nöjda om de varit framme, så kan man ju undra.

Förutom en joggintur imorse så har jag inte varit särskilt aktiv idag. Har inte orkat ta mig så långt utanför hotellet i den här värmen och därför mest legat vid poolen, växelvis i solen och skuggan. En stund gick jag ner till närmsta strand för att prova mina nya simglasögon som jag köpte igår, men de läckte ju bara.

Under middagen på restaurangen blev vi påhoppade av en såndär försäljare som går runt och säljer krimskrams, och för att vara snälla så köpte jag och Bea en varsin blinkande gummiring för de enda kontanter vi hade med oss. Det skulle vi inte ha gjort, för snart hade vi en försäljare per minut vid vårt bord som tyckte att vi kunde köpa av dem också. Att vi faktiskt inte hade några pengar kvar ville de såklart inte tro på, haha. 

Så mycket mer intressant hände inte den här dagen. Imorgon blir det troligen ett besök i Palma.